Mina drömmars diskotek

Info

Arr. och svensk text: Povel Ramel
Ur numret ”Gamla idoler” från Dax igen.

År

1966

Sammanhang

Fri entré, TV

Sångare

PR

Övrigt

Ej på skiva.

Text

Vart tog dom vägen?
Har dom försvunnit
i skvalets böljelek,
dessa stjärnor som voro de största
i mitt första diskotek.

Astaire med steppen,
Maurice med läppen,
Jack Smith, min viskkonstnär,
dessa hjältar i gulnade mappar
som mitt minne aldrig tappar.

Jag ser mig sitta i min barndomsalkov,
som var tonernas värld, för mig även.
Grammofoniens konung,
med veven i näven
och sitt snurrande hål.

Jag njöt Mills Brothers
and all the others
tills jag av än en röst, my mothers,
togs ur mina drömmars diskotek.

Herr Rudy Vallee,
som sjöng i tratten,
med röst, nasal och vek,
hör till dom som jag brukade samla
i mitt gamla diskotek.

Goodnight sweetheart,
´til we meet tomorrow!
Goodnight sweetheart,
sleep will vanish sorrow.

En medelmåtta
blev utan blotta
i sjuttioåtta varv,
men jag tror dock gamle Bing,
med sitt charm-sätt
när jag spiste
var min varm-rätt –

Oh please,
let me hold you close in my arms.
I could find delight in your charm –
Bu ba bi bi ba ba ba – – –

Jag slukade i mig varje vokal;
Jag kände att han var min ende.
Varje crooner med toner
som drömmarna tände
blev mitt sångideal.

You gave me heartaches, heartaches.
My loving, you made only –

– Förlåt, förlåt! Men vem ska det där föreställa?
– Vera Lynn, förstås! Det var mitt sångideal! Vera…..!

Men också trallen
från music-hallen,
som sjöngs av Flanagan och Allen
dväljs i mina drömmars diskotek.

Underneath the arches
we dream our dreams away.
Underneath the arches;
On cobblestones we lay.

Every night you´ll find us
tired out and worn.
Happy when the daylight comes creeping,
heralding the dawn.

Sleeping when it´s raining
and sleeping when it´s fine;
Trains rattling by above.
Pavement is my pillow,
no matter where we stray
Underneath the arches
we dream our dreams – – –

Maybe it´s because I´m a Londoner
that I love London so.
And maybe it´s because I´m a Londoner
that I dream of her wherever I go –

I´ve got that funny feeling inside of me,
just walking up and down.
Maybe it´s because I´m a Londoner
that I love London town.

Men bland idoler,
epoksymboler,
är favoriten nog Fats Waller
här i mina drömmars diskotek.

I got you, you got me,
who cares how rough the road may be.
We go bumpy bumpy bumpy bump
on the bumpy road to love.

Side by side we´ll get far,
well who cares how many bumps there are.
We go bumpy bumpy bumpy bump
on the bumpy road to love.

Remember this
if anything goes wrong:
We´ll steal a kiss
and merrily roll along!

We´ll get rich or we won´t
but who cares whether we do or don´t.
We go bumpy bumpy bumpedy bump
on the bumpy road to love.

/repris sista halvan/