Än sjunger gubben

1954

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1954. Visan framfördes på Folkparksforum, sommaren 1954, som en slags raljering mot dem som påminde honom om "10 år sedan genombrottet (Johanssons boogie woogie vals)". Den kom sedan ut på 78-varvare 1955. Återbruk av den skedde sedan några gånger, framför allt i samband med TV-hyllningen på 60-årsdagen. Nedan följer först texten på grammofonversionen och därefter den förlängda versionen från TV-programmet "Till Povel", 1/5 1982.

År

1954

Sammanhang

Folkparksforum (1954), Svendska revyn (1967), Kolla klotet (1996), Povel 60 år (1982)

Sångare

Övrigt

LP (Än sjunger gubben), LP och CD (Knäppupplevelser), CD (Ramels klassiker).

Grammofoninspelning, 1955

En tidning ringde häromda’n och fråga’ vad jag känt
så här inför mitt första jubileum.
Tänk, tio år som scenartist, ja kors vad tiden ränt,
snart är man kanske mogen för muséum.
Jag kände mig som åtti’ ungefär,
men så flög fasen i mig och så svara’ jag så här:

Än sjunger gubben så spara’ alla dystra runor,
än hänger gubben me’.
Än kan han sjunga en sliten kuplett,
även om somt stannar kvar i skägget.
Fast något tyngre
så är jag ändå avgjort yngre
än många utav mina skämt.

Och Martin Ljung som jobbar än,
jag räknar som en äldre vän.
Visst är jag övermogen snart, men jag tryter ej,
så vik åt mig
en plats uti skrubben,
i hundraårsklubben.
Än hänger gubben me’.

Snart väntas gratulanterna av skilda år och kön
med blommor som jag tacksamt tar emot vid
den plats man åt mig funnit uti jubileumskön,
tätt bakom broder Taube och broder Botvid.
Vid sådan ålder skrivs programmen fort,
nu räcker det med potpurri på vad man redan gjort.

Så: Än sjunger gubben, notera svikten frånsett gikten,
än hänger gubben me’.
Än kan han frampressa nå’n liten ton,
medan han räknar sin folkparkspension.
Rena antiken,
men än har ingen av publiken
tatt fel på mig och Jularbo.

Snart väntar första gråa stråt,
vill säga om jag hinner få’t.
Fast det rycker i var tåt, och i varje fog
så är det nog,
trots uppträdarskubben,
segt virke i stubben.
Än hänger gubben me’.

TV-programmet, ”Till Povel”, 1/5 1982

En tidning ringde mig en gång och sa’ ”hur står det till”
så här inför ditt första jubileum.
Tänk tio år som scenartist, det blir du i april,
snart är du kanske mogen för muséum.
Jag kände mig som åtti’ ungefär,
men så flög fasen i mig och så svara’ jag så här:

Än sjunger gubben så spara’ alla dystra runor,
än hänger gubben me’.
Än kan han mumla en sliten kuplett
även om somt stannar kvar i skägget.
Fast något tyngre
så är jag ändå avgjort yngre
än många utav mina skämt, till exempel.

Och Martin Ljung som jobbar än
jag räknar som en äldre vän,
det vill säga övermogen snart. Men jag tryter ej,
så vik åt mig
en plats uti skrubben,
i hundraårsklubben.
Än hänger gubben me’.

Så skrev och sjöng jag omkring nittonhundrafemtitre
i övermod och ungdomlig raljering.
Se’n dess har tidens tand betuggat textens ateljé,
en rent av kuslig aktualisering.
I dessa dagar skrivs programmen fort,
nu räcker det med potpurri på vad man redan gjort.

Än sjunger gubben, notera svikten frånsett gikten,
än hänger gubben me’.
Än kan han frampressa nå’n liten ton,
medan han räknar sin folkparkspension.
Rena antiken,
men än har ingen av publiken
tatt fel på mig och Fred Astaire, till exempel.

Jag minns det första gråa stråt,
ja fnissa lagom, jag hann få’t.
Fast det rycker i var tåt så i varje fog,
så e’ de’ nog,
trots uppträdarskubben,
segt virke i stubben.
Än hänger gubben me’.

Det här har gjort att redan nu till hundraårsjubile’t
jag välver vissa planer bak i skallen.
Den festen den ska banne mig bli långt ifrån diskret,
jag undrar om det räcker med Blå Hallen.
I händelsernas mitt man skåda får
en åtta meters tårta där i vispgrädde det står

att: Än sjunger gubben,
så samlons alla muntra flugor,
än hänger gubben me’.
Dansen ska trådas, själv kommer jag sist
greppande gummorna Borg och Bergkvist;
sen lagerkransen
jag får i aphuset på Skansen.
med hyllningstal av Rydeberg, till exempel.

Därefter blir det stor supé,
som ingen tror jag orkar me’.
På bordet ett tru tre ska jag svinga mig
och ropa hej,
knäpp upp Upplandskubben,
slå i lilla nubben.
Än hänger gubben, Metusalemsgubben, än hänger gubben me’.