Då sprack mina böxer

1973

Info

År

1973

Sammanhang

PR med SOT

Sångare

Övrigt

Musik: Trad. Ingår i numret ”Bonnkomik”. LP (Vid pianot: P. Ramel), CD (Ramels klassiker), CD (Povels mångsidor).

Då sprack mina böxer (ingående i Bonnkomik, 1973)

Text: Povel Ramel, 1973. Musik: trad.
Denna visa ingick i det större numret BONNKOMIK i Sven Olsons sejour på Berns 1973. Texten till hela numret kan du läsa

Det hände sig på den tiden jag var kavallerist,
vid uppställninga på heden kom jag alltid sist.
Uniformen som jag fått passa inte min kropp,
så var gång jag äntra på hästkraken opp
så sprack mina böxer,
då sprack mina …

då ropa dom allihopa:
– Titta nu har tvåhundrasjutton gått upp i limningen igen, sa dom.
Det tyckte dom var roligt, det tyckte inte …

Jag vet inte vad det var med min anatomi,
bak ryggen jag hörde ständigt haha och hihi.
Min rompa den var störst uti hela vår tropp;
den klarade trav, men i minsta galopp
så spack mina böxer,
då sprack …

och då ropa dom allihopa, tack vare att jag låg i täten så ropa dom:
– Följ akterspegeln pöjkar!
Det tyckte dom var roligt, det tyckte inte jag.
Jag kommer ihåg att ryktmästarn, han kom en dag och sa så här att ”bakifrån ser tvåhundrasjutton hockinimej ut som en korsning mellan ett rådjur och en sugga”.
Det tyckte han var roligt, det tyckte inte jag.
Apropå sugga,

så gick jag och kära ner mej i löktnantens fru,
vi hade ett så beskedligt och rart kuckliku.
Hon bjöd mej i lönndom på kaffe med dopp,
men plötsligt en dag så dök löktnanten …
Då sprack mina böxer.

Det var på den tiden som di kalla mej för ändalöktan sen.
Det tyckte dom var roligt, det tyckte inte jag.

I arresten fick jag begrunda vad fult som jag gjort,
och var gång jag tänkte på na’
så sprack mina böxer.

Efter fjorton dar kom dagofficern in och sa så här:
– Nu kan tvåhundrasjutton samla ihop sina böxben och gå för straffet är slut, sa han.
Men då, då rann det på mej, då var det jag som sa så här att ”nu ska inte dagofficern komma här och baktala mej”, sa jag. För då kan det taga en ända med förskräckelse.
Det tyckte jag var roligt, det tyckte inte han. Det blev fjorton dar till.

Med åren så blev det värre och värre det där,
så fort som jag klia nacken föll böxa isär.
Jag klente med klister, med märlor och rep,
men se var gång som jag brukade slika små knep

så lönte det inte mycket, nej just inget alls
men värst var en gång på dansbanan mitt i en vals:
Min flicka hon halka, fick foten i kläm
och frågte ifall jag ville följa na’ hem.

Då sa jag med största nöje och gjorde honnör,
men hon sa: ”det gör detsamma, nu sprack dina böxer”.