En torftig visa

1962

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1962. Visan sjöngs av Birgitta Andersson i jubelknäppuppen DAX IGEN, 1962-63.

År

1962

Sammanhang

Dax igen

Sångare

Birgitta Andersson

Övrigt

LP (Dax igen), CD (Knäppupplevelser), DVD (Povels pärlor).

Denna visa som jag nu har börjat sjunga, den är helt igenom torftig, mycket torftig.
Ifrån allra första strofen fram till allra sista strofen är den mycket – torftig.
Melodin är trist och meningslös och orden svirrar runt så det är ohållbart.
Att den saknar helt reson i texten, det är en sak,
men i vissa rader finns det inte ens ett rim.
Regissören är en ärlig man, han sa när jag sjöng upp den: fy så gräsligt.
Men kollegorna som sluppit den, dom myser och försäkrar mig, att den är inte dum.
När den visan till teatern kom,
fanns det ingen som
ville ha den.
Ja, då kunde man ju ge sig fadderuttan på att då fick lilla ja´ den,
så klart.

Överhuvudtaget är att stå så här som jag på scenen, det är torftigt, mycket torftigt.
Ja, min kostym är fel, min hatt är fel och jag är fel och då blir resultatet, också torftigt.
Men tänk er själv att hamra in en evig visa på ett uppslag som är obrukbart.
Jag vet inte vad författar´n satt och tänkte på när han skrev detta stycke,
kanske tänkte han på mat.
Eller också var det vädret, om det regnar när han skriver blir det visset.
Men den spröda ört han nå’n gång låter spira under klarblå himmel, den är inte dum.
Texten här är gjord med fuktat krut,
regnet har spätt ut
själva bläcket.
Men så fort han la’ ner pennan titta’ solen fram ur täcket,
så klart.

Att publiken lagt ner pengar på att se mig så’n, det tycker jag är torftigt, mycket torftigt.
Ja, annat är det ju med mig, jag har betalt för att jag står här, än om gaget självt är torftigt.
Jag har sjungit nu i tre minuter, att ni sitter kvar än, det är ofattbart.
Vet ni om att ni har blivit tre minuter äldre se’n jag började,
och många har fått gråa hår.
Ja, när jag slutar nu så ge mig inga höviska applåder, så’nt är rysligt.
Era händers klapp, det kunde lika gott bestå, för ridån här bakom, den är inte dum.
Ja, klappa blott om ni är kall om dom
det är inget som
ni behöver.
Låt oss allihop i stället enas om att det är skönt det här är över,
hurra!