Håll knäppuppen igång

1992

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1966. Detta nummer framfördes av Povel själv, tillsammans med Monica Zetterlund i revyn "På avigan", 1966-67. Det gestaltade "musikens språk" i revyns avdelning Språklådan och utgjorde en av revyns höjdpunkter.

År

1992

Sammanhang

Knäpp igen

Sångare

PR med ensemblen

Övrigt

Musik: ”Håll mus8iken igång”. CD (Knäpp igen).

Låt oss sjunga en sång så länge den varar.
– Mmm, det är ingen dum idé, hör du!
Lova mej, håll musiken igång så länge du kan.
– Så länge jag kan!
Så länge du kan, låt grytan sjuda,
– Grytan?
harmonierna ljuda,
– Harmonigrytan, aha, åhå!
tända upp dej, ge dej stimulans,
som ingen kan förbjuda.

Skänk åt visorna liv med sångglädjens lågor.
Tänk på att inget verkar så dött som noter på hög.
En låt som aldrig spelas, den skämmer ut sin upphovsman,
men den är härligt, ljuvligt skön så länge den pågår,
så håll musiken igång så länge du kan.

Man kan ta det lite snabbare om man vill också, så här nånting, va:

Låt oss liksom sjunga lite hit och lite dit
och lite lätt och lite lågt och lite tätt med lite sång
håll igång, pling plång, håll igång, ding dång håll igång med sång.
Håll musiken levande och hoppande
och drippande och droppande
och svingande och klingande med klang
håll igång, bing bang, håll igång, ding dang,
håll igång, så gott du kan.

– Så länge du kan låt grytan sjuda,
Den kan spritta som en bubblande buljong,
– harmonierna ljuda,
vid ditt öra kan den bli en polisong av pling och plång.
– tända upp dig, ge dig stimulans
Den kan låta ganska gla’ tjingeling, hurra, tjingeling,
som ingen kan förbjuda dej att ha, tjingeling.
– som ingen kan förbjuda.

Skänk åt alla visor lite liv och lite lust
och lite vind och lite pust och lite vad du kallar
hipp racka bang, tjo flöjt, racka bang,
ping pång, racka bang med sång.
Inget verkar hälften så beklämmande, så kusligt och så skrämmande
som visan som aldrig man hör, tjingeling,
den dör, tjingeling, skäms som härsket smör, tjingeling.

Den har alls ingen rätt att heta sång,
den blir en aldrig sjungen papperslapp som ligger där och skräpar
utan plång och utan pling, den blir ett dödfött ingenting,
men härligt, ljuvligt skön så länge den pågår,
så håll musiken igång så länge du kan.

Håll igång, Monica, jag går och sätter mig och vilar så länge.

Låt oss sjunga en sång så länge den varar,
begrundande hur mycket dom egentligen ger, sångerna.
Vad dom betytt för mej och för er, sångerna.
I glädje är dom skönt stimulerande,
i sorg distraherande.
Och dom har allt, sångerna.
Att överhuvudtaget dom finns, tonerna.
Dom har hängt med så länge man minns, tonerna.
Er gamla mästare vill jag ägna min sång,
ni alla som höll den igång genom seklerna.
Tooooooonernaaaa!.

Uti Beethovens lya satt
där ett deppande gäng en natt:
Brahms och Weber spela knack med Hindemith
och Haydn på soffan, skötande sitt.

Wagner vanka runt och runt i ring,
Sjostakovitj gjorde ingenting,
Tjajkovskij knäppte nötter och sa: Fillipin!,
Mozart han skulle gå ut efter vin.

Bach sa: Killar, folk jobbar runt omkring,
vi må också göra nånting.
Ja, det skålar vi på!

Mot varandra höjdes alla bägarna.
Bara minen på ägarna
när det klangade: Kling!
Och sen sa det: Klång!

Plötsligt tyckte Grieg: Det här med kling och kläng
det kanske döljer en viss poäng.
Mera ”väng”!, sa Chopin.

Nästa ögonblick kom Mozart genom dörren
med ett brunt paket.
Alla glasen på nytt i svang.
Denna gång sa det: Klang!
Ja, jäklar i det!

Liszt sa: Kan man göra någonting utav det här?
Då kom Bach med en kort replik:
Låt oss göra musik!
Jaaaa!

Låt oss göra rajdirajdiraj.
Låt oss göra musik!
Det blir en syssla ingen annan lik.
Bättre till exempel
än att få gå på stämpel.

Kvickt man ställde glas vid glas vid glas,
knäppte, drack och slog i,
tills man fick fram varenda variant
från lägsta bas till högsta diskant.

Och då ska ni se, blev det stjärnornas smäll!
Ja, det var så det sa Tjong i dubletten.
Rarajrararajrararap, sjöng Ravel,
Det här, det blir succé på direkten!

Ja, det slets och det sjöngs och skrevs noter runt väggar och tak.
Sjuttifyra pennor gick åt,
och i nattens lilla timma blev våningen fullklottrad fram liksom bak,
så man fick ett litet helsike att dela upp’et.

Beethoven fick en bister rynka mellan brynen,
stirrade på middagsbordet, diggade synen,
såg månens strålar bland glasen och faten,
och svalde spenaten och skrev ned sonaten.

Johan Sebastian Bach sa: Ach,
du lieber Augustin!
Kan någon ge mej ett hum
om hur egentligen jag får rum
med en mässa på en rullgardin!
När tusen små idéer far runt uti skallen,
och dom bara kryllar som vårglada flugor,
då, man kunde fylla sex, sju, åtta röda stugor
bara med fugor.

Schubert sa: Symfonin tycks bre ut sej.
Lampskärmen räcker inte för att skriva slut, nej,
nej, åh! Nej, jag får ta’t i etapper;
jag fullbordar verket sen, när jag fått fatt på lite papper.

Mozart höll redan på med nittonde menuetten,
präntade på en rulle som han fann på toaletten.
Ideligen blev han liksom störd av Bela Bartok,
som sa: Nu skrev jag vajsing, låna mej en kautschok!

Wagner satt i köket på en trasig pall,
skrev en liten trall:
Parsifal.

Handen på Händel
gick som en pendel,
och borta på en sängkant
satt Lehar med Glada Änkan.

Vid ett avsides bord sa Sylvain till Chopin:
Hör du, säj det i toner och inte i ord.
Då kom Bizet med en bisarr idé:

Du grabbar:
Nu sprider vi oss, var till sitt tidevarv
för att så den musikaliska blomman!
På så vis så startar vi myten om tonkonstens arv,
och så blir det lite krångligare för Sten Broman!

Men innan man tog sitt gepäck och på allvar försvann
blev det lite lunch och hurra!
Värden knackade i glaset och sa:
Låt oss dra våra verk för varann!
Det blev den verkligt stora prövningen
och har dom inte hunnit genom den
så sitter dom där ääääään.

Ja, så hålls musiken vid liv av skilda förmågor,
så hålls musiken vid liv av varje talang.
Och när i ditt badrum själv du tar ton hjälper du till.
En aldrig sjungen sång är som en hjälplös fisk på land,
men den är härligt, ljuvligt skön så länge den pågår.
Så håll musiken igång så länge du kaaaaaaaan,
så länge du kaaaaaaaan!