Hallonbåtar och Knäck

1981

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1981.

År

1981

Sammanhang

Minspiration.

Sångare

Jan Modin

Övrigt

Ej på skiva.

Hallonbåtar och knäck

Detta nummer fanns med i inledningen till teatermusikalen ”Minspiration”, 1980 – men försvann relativt snabbt och ersattes av annat (t.ex. rappen ”Man måste hänga med”).

I mitt fotoalbum rår
friden från den fjärran vår
då veckopengarna räckte
till hallonbåtar och knäck.

Farmor under sitt parasoll,
farfar suddigt sedd på håll,
spargrisen min som jag spräckte
för hallonbåtar och knäck.

Vällingfrukost med min bror;
sked för far, sked för mor.
I nästa skede fick vi brått
till kioskens gotte-gotte-gott.

Drömmen var en alldeles jättestor säck,
osorterat, nybakat småkakebräck.
Livet och tankarna lekte
kring radiolåtar
och bioplåtar
och hallonbåtar och knäck.

Nedan: tal/rap under det att orkestern spelar:

Ni känner igen den, va? Det var en av dom verkligt stora örhängena på tuttitalet! Och den hamnade förstås där örhängen brukar hamna förr eller senare: I var mans mun! Men under mycket stort motstånd från min käft, det måste jag säga! Jag tycker den är förfärlig! Melodin är spekulativ och klibbig. Man får lust och gurgla sig antiseptiskt när man har sjungit den! Men texten är värre, för den är direkt illa skriven! Och den är ganska typisk för sin upphovsman; en sån där brödskrivare som inte drar sig för att rimma på ”räckte” och ”lekte”! Det är ju ett sabotage mot konsumenterna! Det är ju att ställa dom i ett estetiskt dilemma! Dom kan ju få stress av att inte veta om dom ska låta veckopengarna ”reka” eller låta livet ”läcka”! Det är ansvarslöst! Det är vad det är! Ja, jag vet vad jag talar om, för jag är proffs på det här området sen många år – och det är jag som har skrivit texten!

Det är jag som är Prydolf Uppsjö, ni vet! Det här olycksfallet skedde på den tiden då jag samarbetade med en av schlagerbranschens värsta sockerbagare: Henrik Snib Drattler! Kommer ni ihåg honom? Han kladdade ihop melodin! Ja, vi hävde ur oss många såna här horrörer på den tiden! Ibland gjorde han texten och jag melodislingan! Men det blev samma elände vilket som! Vi slickade publiken medhårs och sopade in slantar så det stänkte om’et! Nåja, det får väl anses vara preskriberat nu, och det må vara hänt om det inte vore för det att dessa ungdomssynder drabbar en som bumeranger! Dom dyker upp igen, ideligen, i potpurrier och nostalgier och i ”Melodikrysset” – ”Och det är kompositörens efternamn som ska in på vågrät 10” – Och det är kompositörens förmiddag som går lodrät åt helvete! Ja, inte Snibs förstås! Han älskar sån där retroaktiv uppmärksamhet!

Vårt samarbete upphörde ganska snart! Jag stod inte ut! Man måste väl ändå sträva lite och försöka och förnya sig och hänga med i utvecklingen? Det har jag verkligen gjort! Så sent som i förra veckan så skaffade jag en digital 106-kanalare med lasergravering, förtransistoriserad mikroprocessor och pink-noise filter! Den skaffade jag till min lilla studio på Bragegatan! Men Snib, han simmar lugnt kvar i sin sagosoppa, och den har numer en omisskännlig arom av torkade lagerblad.