Jag är gumma när gumman min är gubbe (Det stora Rolf-tönteriet)
1969
Info
År
1969
Sammanhang
PoW Show II
Sångare
PR och Wenche Myhre
Övrigt
Rolfparodi. Melodierna skrev av de som skrev dem. LP och CD (The Pow Show), LP (Ramels delikatesser).
Numret ingick i The PoW Show (Pow Show I), 1969-70. Povel gjorde där en parodi på och hyllade en revylegendar, Ernst Rolf.
Povel:
Det har gång på gång mig hänt,
att en dam från Stockholm sänt
anonyma små biljetter
med de vackraste buketter.
Och idag hon skrivit har,
att hon här på krogen (teatern) var.
Tanken är fatal,
ut i denna lokal
finns hon mitt ideal.
Men Gud allena ser,
var hon har satt sig ner.
Mitt svärmeri är alltså här!
Wenche:
Ursäkta, ursäkta, ursäkta, ursäkta,
ursäkta, ursäkta, ursäkta, ursäkta,
ursäkta mitt namn är konstigt.
På en tjej som mej det passar inte bra.
Blir du väldigt ledsen, säj,
om jag byter namn med dej;
Erik Axel Karlfeldt heter ja’.
Povel:
Mitt svärmeri var alltså här!
Och,
nuförtiden var person
håller på med suggestion,
själv man avgör nu sitt väl och ve.
När den stora skrällen kom
köpte jag en bok därom;
hatten av för gamle herr Couée!
Jag lärt att hur åt hel…..
Wenche:
Du får jag ….
Povel:
Ja!
Wenche:
Förlåt mig Povel, men vad var det du ….
Povel:
Vad jag sjöng?
Wenche:
Ja!
Povel:
Jag sjöng:
Hatten av för gamle herr Couée! För gamle herr Couée!
Wenche:
Ja …..
Povel:
Couée!
Wenche:
Ja! Vem är det?
Povel:
Det har jag ingen aning om. Men det står i Rolfvisan, den gamla Rolfvisan som alla sjunger:
Hatten av för gamle herr Couée!
Wenche:
Ja, men jag vill gärna veta vem herr Couée e’.
Povel:
Herr Couée e’?
Wenche:
Ja, vem är herr Couée? Man måste väl veta vem man sjunger om!
Povel:
Men nu är det jag som sjunger och inte du. Stör mig inte, jag är charmör här:
Hatten av för gamle herr Couée!
Wenche:
Men jag vill gärna vet, jag vill gärna veta vad du sjunger om. Vem är herr Couée, och varför ska man ta av sig hatten för honom? Är det nån i publiken som vet det? Finns möjligen herr Couée i lokalen?
Povel:
Ett ögonblick, ett ögonblick, ett ögonblick! Jag tror när jag tänker efter, att det rörde sig om en fransman. Ja, det gjorde det. En fransman som lystrade till namnen Emil Couée och som vid sidan av den dagliga gärningen i det lilla apoteket – mannen var nämligen apotekare – som vid sidan av denna sin gärning sysslade även något lite med självsuggestion; ett delikat ämne i vilket han utgav en del små fina verk om. Hans namn: Emil Couée! Hans verk: Couéemetoden! Är det något mer du vill veta?
Wenche:
Apotekare?
Povel:
Apotekare, ja!
Wenche:
Står du här och sjunger om apotekare?
Povel:
Ja!
Wenche:
Haha! Ja, med din begravning bara sjung du! Apotekare!
Povel:
Nu! Nu! Nuförtiden var person
håller på med suggestion,
själv man avgör nu sitt väl och ve …….
Wenche:
Du, du Povel: Varför sjunger du inte om mjölnare? Eller tapetserare? Eller sjuksystrar som har så dåligt betalt, va? Apotekare!
Povel:
Wenche, ska vi bestämma en sak du och jag, att jag avbryter inte dig när du sjunger, och du avbryter inte mig när jag sjunger, va?
Wenche:
Ja, okej!
Povel:
Okej!
Wenche:
Ja!
Povel:
Kan man lita på det? Tummis!
Wenche:
Tummis! Du är charmör här!
Povel:
Jag är charmör här:
Nu! Nu! Nuförtiden var person
håller på med suggestion,
själv man avgör nu sitt väl och ve!
När den stora skrällen kom
köpte jag en bok därom;
hatten av för gamle herr Couée!
Leif Asp:
Vem fan är det?
Povel:
Det tycks smitta det här.
Wenche:
Povel, bara sjung du! Jag ska ta hand om honom, jag!
Povel:
Kan man lita på det?
Wenche:
Du, du får inte lov och störa, för han är charmör här! (till Leif Asp)
Leif Asp:
Åh, förlåt mig snälla Povel. Du är charmör här!
Povel: Jag är charmör här!
Leif Asp:
Jag ska aldrig göra sådär mer!
Povel:
Nej, nej!
Nu! Nu! Och framförallt nu och nu:
Nuförtiden var person
håller på med suggestion,
själv man avgör fortfarande sitt väl och ve!
alla sa: Du ’inte klok,
när jag köpte än en bok;
hatten av för samme herr Couée!
Jag lärt att hur åt helsike det hela än må gå,
så ska man bara hålla huv’et högt och säga så:
Povel och Wenche:
Alla balla hubba, alla dinkan,
hubba, alla hubba, alla balla dinkan,
alla hubba, dinkan, alla dinkan,
alla balla hubba, Japp:
Wenche:
Kvinnans makt,
har man sagt,
går igenom tiderna.
Evas synd,
var ett fynd,
som satt fart på striderna.
Om ej kvinnan gått i täten,
Adam ej gått från dieten,
doppat fingrarna i smeten,
målat fan uppå tapeten,
trillat in i evigheten,
förste sexualatleten,
lockad utav frukt och revbensspjäll!
Povel:
Ja, det är kvinnan bakom allt.
Mannen jämt hon har befallt!
Än idag oss bjuder Evas dotter,
i karotter, små små fruktkompotter.
Fastän shinglad nu för tiden,
har hon kvar ett hår av hinen.
Huru livet skiftar liksom form och liksom gestalt,
Så är det liksom kvinnan bakom allt!
Wenche:
Liksom det är grabben med choklad i,
must och märg de’ ska det va’ i.
Ja, Moder Svea, stolt och glad du e’
som om du vore mor till gamle herr Couée!
Leif Asp:
Vem fan är det?
Povel och Wenche:
En är för liten och en är helt för stor.
Ja, ingen kan tro, att just henne är hans mor.
(Wenche svänger en scarf fram och åter och Povel nyser)
Vi lyfter på hatten för gamle herr Couée, …
Leif Asp:
Vem fan är det?
Povel och Wenche:
… men vi vill vara ensamma om det!
Jag och du ska segla hela livet samman,
ut i världen bara du och jag.
Vi två, jag och du, ska alltid dela både sorg och gamman,
om vår farkost än är svag.
Stormarna kan vi betvinga
med ett ord för farorna, för jag
och du som e’ ju, på det hela taget,
när man tänker efter på det hela taget,
om man tänker efter på det hela taget,
hur man tänker efter nästan faktiskt inga.
Inga ifrån Ingarö!
Povel:
För upp på Tjockerö finns
ju världens fetaste kvinns.
Ja, det kan du skriva opp,
att inte gör det mig nåt,
men gumman är det jädrans förargligt …
För vad gumman vill,
ja, det gör gumman med,
och min gummas man har fått en knapp i gumman!
För att inte säga:
Ursäkta mitt namn är gumman,
och jag är gumma när gumman min är gubbe,
och hon är gubbe när gubben hennes vill.
För ju mer vi är till gummans, till gummans,
till gumman ska sova,
så lägg dina gummor i en gammal säck!
När farfar dansar gummalvals,
se sån stil han har i samma vals som i sin ungdomsdar
och svävar som om han åtminstone fyllt åttitre.
Och alla i salen tar hattarna av för gamle herr Couée!
Leif Asp:
Vem fan är det?
Povel:
Se farfar dansar sin vaaaaals!
Wenche:
I min kluttene blå kluddebutt,
med små trulser som klår når jeg trutt
Og med bondene snytt,
kring tatrulserne trytt,
med den vollne de tralser,
så trøtt den er blitt!
Som en plukke i støvende snev,
med det stolpene svulne og klev.
Rognihytten och Monolitten
och Grønningen, tyttebær, Bislet, Alf Fornes, Magne Thomassen och hele dritten;
det här hade Povel roligt när han skrev!
Povel:
När jag en gång på hösten nittifyra,
på barken Philipsdotter gick som lättmatross,
fick jag stryk av vår kapten som hette Tyra,
fast det är förbannad lögn och dikt förståss!
Kommalong!
Kommalong!
Vill ni lära er en gammal sailorsång?
Publiken:
(publiken är tyst!)
Povel:
Jag upprepar frånga!
Vill ni lära er en gammal sailorsång?
Publiken:
JAAA!
Povel:
Nä, inte ni inte!
Är det ingen som vill lära sig en gammal sailorsång?
Publiken:
NÄÄÄ!
Povel:
Slipp då torrknoppar, jag kan sjunga själv!
Finns det sjömän?
Wenche:
Ja, då finns det sjömän!
Povel:
Och finns det Inga?
Wenche:
Ja, då finns det vin!
Povel:
Då finns det vin!
Finns det flickor?
Wenche:
Ja, då finns det sjömän!
Povel:
Och finns det uppskattning finns parodin.
Povel och Wenche:
Finns det frack, finns det alltid en kappa,
finns en sten, finns det alltid en idé för en entré.
Finns publik, finns det händer att klappa!
Leif Asp:
Och ta hatten av för gamle herr Couée!
Povel och Wenche:
Vem fan är det?
Copyright: Povel Ramel-sällskapet