Kommissarie Larsen

1950

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1950. Visan introducerades i radioserien "Herr Hålms Öden och Angantyr", 1950. Den förekom sedan i andra radiosammanhang, t.ex. i Rameldags, både 1950 och 1951, innan den spelades in på skiva, märket Metronome, 1954. Povel använde låten även senare, som i pianoshowerna "Sven Olsons trio" på 70-talet.

År

1950

Sammanhang

Herr Hålms Öden och Angantyr (1950), Rameldags (1950), PR med SOT (70-talet)

Sångare

PR, Oscar Rundqvist (Herr Hålm). PR (Rameldags och PR med SOT).

Övrigt

LP (Ramels radiorariter / radioklassiker), LP och CD (Vid pianot: P. Ramel), CD (Povels mångsidor), CD (Karameller).

Någonstans i landet finns en viss liten stad,
där livet går sin gilla gång bland småkåkars rad.
En idyll på sätt och vis,
för där finns endast en polis
som vandrar runt med händerna på ryggen.
När i sin stass,
han går på pass,
är han en lagens arm som räcker vacker tass.

Kommissarie Larsen
med den stora mustaschen:
Aha, jag tror jag förstår!
Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta.
Det står still bakom masken,
inget nytt under kasken:
Aha, jag tror jag fårstår!
Det är känt bland stadens bovar att de inte behöver sig akta.
Felparkeringar en i tage’
expedierar han bums,
men jätteskurkarna i vår hage
gömmer sig under hans tjocka mage.

– Hallå där! Ni med den stulna bilen! Vet ni inte att Bastugatan är enkelriktad
åt andra hållet!

Kommissarie Larsen
med den stora mustaschen:
Aha! Jag tror jag förstår!
Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta.

Blir det någe’ gruff på Stora torget nå’n da’,
då står han på Lilla torget och har det bra.
Han är alltid på den punkt
det för tillfället är lugnt
och vandrar runt med händerna på ryggen.
Det är så tryggt,
och föga styggt,
uti den drömmens värld han åt sig själv har byggt.

Kommissarie Larsen
med den stora mustaschen:
Aha! Jag tror jag förstår!
Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta.
Dunk, den stora batongen
vilar mot pantalongen:
Aha! Jag tror jag förstår!
Han får aldrig nå’nsin tag i några bovar att slakta.
När en dynamitar i klämma
just har ett kassaskåp sprängt
och rafsar åt sig var smutsig femma
hör han en välbekant stentorsstämma:

– Hallå där! Stopp i lagens namn! Nu kom jag allt på er! Tror ni att ni får föra
så’nt här oväsen klockan två på natten! Aja, baja till en annan gång!

Ja, den filur,
som spårar ur,
jag garanterar han blir aldrig satt i bur,
åtminstone inte utav:

Kommissarie Larsen
med den stora mustaschen:
Aha! Jag tror jag förstår!
Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta.
Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta.
Så lät min sång om gubben Larsen,
han personagen bak mustaschen!