Mari, Sofi och Emeli (Sjömansvals)

1941

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1941 (lätt korrigerat 2006).

År

1941

Sammanhang

Din egen röst (1941), Fyra kring en flygel (1947), Povel a la carte (2006)

Sångare

PR (Din egen röst). PR, Brita Borg, Oscar Rundqvist, Martin Kåge (Fyra kring en flygel). PR och Stephan Lundin (Povel a la carte).

Övrigt

CD PRS (Inspelningar från Din egen röst), DVD (Povel a la carte).

Mari, Sofi och Emeli

Povel sjöng visan i ”Din Egen Röst”-studion i Stockholm, 1941, och den finns med i boxen POVEL DEBUT. 65 år senare, 2006, tog han upp den ånyo i sin sista turné, POVEL Á LA CARTE. Då hade små justeringar gjorts, bl.a. hade en ny dam vuxit fram, Inga-Lill Rutestam Vråk! Nedan visas först texten till originalversionen och därefter den som förekom i ”Povel á la carte”, dock bortrensad från den dialog som fördes med Stephan Lundin och det orkesteromkväde som spelades.

Version ”Din egen röst”, 1941

Som sjöman han seglat från hamn och till hamn,
jag tänker ej nämna hans namn.
Naturligtvis gick han från famn och till famn,
för det rimmar så utmärkt på hamn.

Men han var ej någon som helst don Juan,
blott tre stycken töser han fann.
Han var förtjust i dem alla,
den första Mari
och den andra Sofi
och till sist Emeli.

Han älskade Mari,
han älskade Sofi,
men det var ingenting mot vad han älskade Emeli.

Han dansa´ med Mari,
han flirta´ med Sofi,
men han seglade hellre med sin Emeli.

Uti månskenet tog han dem alla på kryss,
och det hände ibland att han fick sig en kyss,
men aldrig av Mari,
och aldrig av Sofi,
men mer av Emeli.

Men allt underbart tog så småningom slut,
en dag for han bort från sitt land.
Från fartygets reling han böjde sig ut
mot tre flickor som vinka’ från strand.

Den första hon skratta, den andra hon log,
den tredje hon fällde en tår.
Och det var henne han trognast
i minnet höll kvar.
Vart i världen det bar,
i hans tankar hon var.

Han saknade Mari,
han saknade Sofi,
men det var ingenting mot vad han saknade Emeli.

Han skrev väl till Mari,
han ringde till Sofi,
men han telegraferade till Emeli.

Han var borta ett år, men så trivdes han ej.
Och så fort han kom hemåt så gifte han sig,
men aldrig med Mari
och aldrig med Sofi
men mer med Emeli.

Version ”Povel á la carte”, 2006

Som sjöman han seglat från hamn och till hamn,
jag tänker ej nämna hans namn.
Naturligtvis gick han från famn och till famn,
för det rimmar så utmärkt på hamn.

Men han var ej någon som helst don Juan,
blott trenne små töser han fann.
Han var förtjust i dem alla,
den första Mari
och den andra Sofi
och till sist Emeli.

Han älskade Mari,
han älskade Sofi,
men det var ingenting mot vad han älskade Emeli.

Han dansa´ med Mari,
han hångla’ med Sofi,
men han seglade hellre med sin Emeli.

Uti månskenet tog han dem alla på kryss,
och det hände ibland att han stal sig en smetis,
men inte av Mari,
och inte av Sofi,
och säreget nog inte heller av Emeli,
men av Inga-Lill Rutestam Vråk i Hallstahammar.

Nå, allt underbart tar så småningom slut,
en dag for han bort från sitt land.
Över fartygets reling han böjde sig ut
mot tre flickor som vinka’ från strand.

Den ena hon skratta, den andra hon log,
den tredje hon fällde en tår.
Och det var henne han trognast
i minnet höll kvar.
Vart i världen det bar,
i hans tankar hon var.

Han saknade Mari,
han saknade Sofi,
men det var ingenting mot vad han saknade Emeli.

Han skrev väl till Mari,
han mejla’ till Sofi,
men han telegraferade till Emeli.

Han var borta ett år, men så trivdes han ej.
Och så fort han kom hem, ja då ingick han gifte,
men inte med Mari
och inte med Sofi
och säreget nog inte heller med Emeli.
men med Inga-Lill Rutestam Vråk i Hallstahammar.