Min röda poncho ifrån Mexico

1969

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1969.

År

1969

Sammanhang

PoW Show I

Sångare

Wenche Myhre

Övrigt

CD PRS (PoW Show – DEMO-isnpelning PR).

Visan var emellanåt med i ”The PoW Show” (”PoW Show I”), 1969-70 och sjöngs då av Wenche Myhre.

Vad gillar ni min röda poncho ifrån Mexico?
Jag har köpt den av en gammal indian i Mexico.
Han sa: Den ska er skönhet smycka,
den bringar tur och evig lycka!
Och iförd den så gick jag ut på stan i Mexico.

Efter ett tag så gled där fram en flott Rolls Roysico
i vilken satt en viss Don Pedro Rodriskojsico.
Han sa: Vi kör en liten vända!
Så for vi till hans hacienda.
När jag fick syn på den så sa jag: Oj, oj, oj-sico!

Där var sen flera dar en jättelik fiesta på gång,
Cio lio lindo – med hattdans på brätte.
Omkring mig fanns Don Patricus, Don Velasquez den sjätte,
Don Ernesto, Don Dingelidång – eller vad fasen dom hette.

Och alla hade hundratusentals hästar och kor.

Cio lio lindo – Sånt roar dom sig med,

men vid tequilan fatta jag att dom ville ha mig med, allihopa!

Det måste nog ha var’t min röda poncho ifrån Mexico,
som hade gjort mig extra attraktiv och sexico.
Dom var som galna hela bunten,
inte minst den fräcke strunten
som ville att vi skulle gå och bada näcksico.

Jag valde ut en som var gammal och komplexico,
och i hans trygga sällskap var jag snart putsväcksico.
Efter ett flertal små bravador,
eskapador och asador,
vi sitter så en dag på tjurfäktning i Mexico.

En ung matador just con amore sitt skynke har svängt,
och folket hänger me; ”Olé”.
Med skön elegans han gör sig redo för slutproceduren,
då ser tjuren åt vårat håll!

Ett fnys och ett böl, ett skrap med klövarna, huvudet sänkt,
och plötsligt far han rakt på mig!
En blixtrande klinga fäller besten, det hängde på håren!
Matadoren,
han sa att allt berodde
på min röda poncho ifrån Mexico,
den hade retat tjuren galen och perplexico.
Ja, Manuel han blev min hjälte,
undra på att hjärtat smälte
när vi tillsammans sen drack kaffe och avecsico.

Nu bor vi lyckliga i Kärlekens Annexico,
och varje morgon av små glada skrik vi väcksico:
Det är Don Junior – anagga’n,
som gungar i den lilla vaggan
som en gång var min röda poncho ifrån Mexico.

Åh, jag skoja bara! Jag har köpt den i en boutique på Västerlånggatan! Man har väl lite fantasisico!