På bolsterklädd kudde (Hjalmar och Hulda)

1951

Info

År

1951

Sammanhang

Fyra kring en flygel (1951), Vårblandning (1952)

Sångare

PR, Brita Borg, Oscar Rundqvist (Fyra kring en flygel). PR, Brita Borg och Martin Ljung (Vårblandning).

Övrigt

Bearbetat och uppjazzat skillingtryck med ursprungstext av Vilhelmina Stålberg. En senare version finns, ”Hjalmar och Hulda” som var med i filmen Ratataa. LP (Ramels radiorariteter), CD (Povel Ramel Debut).

Povel Ramels bearbetning och uppjazzade version av Wilhelmina Stålbergs skillingtryck ”Hjalmar och Hulda” framfördes första gången i radions ”Fyra kring en flygel” 29/11 1951. Det var då Povel, Brita Borg och Oscar Rundqvist som stod för sången. Ett halvår senare, i radions Vårblandning i april 1952, framfördes stycket på nytt, aningen förändrad. Då hade Martin Ljung intagit Oscar Runqvists roll. En förkortad verson med titeln ”Hjalmar och Hulda (På bolsterklädd kudde)” fick sedan ingå i filmen Ratataa, 1956, med Povel, Brita och Martin som sångare; denna version spelade också in på skiva 1956. Texten på den finns
Nedan redovisas versionerna från ”Fyra kring en flygel” och ”Vårblandning” medan versionen från Ratataa/grammofoninspelningen finns med under sångtiteln ”Hjalmar och Hulda (På bolsterklädd kudde)”. Magnus Andersson i Uppsala står för transkriberingarna.

Fyra kring en flygel, 29/11 1951

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qvad
om forntida bragder en gång,
– gjorde han, kvad han, Hjalmar –
och liljornas stjälkar och rosornas blad
sig bugade djupt vid hans sång
– det gjorde dom, stjälkarna –
Och foglarna suto så tysta på träden,
och gyllene träd… – axen på gungande säden
de nickade bifall, och vårvindens flägt
mildt smekte hans panna, och krigiska drägt,
mildt smekte hans panna, och krigiska drägt,
mildt smekte hans drägt
– ja, det gjorde dom, det gjorde dom med Hjalmar! –

Då nalkades Tilda – då nalkades Hulda, och drömmen försvann
för ynglingens tjusa[n]de syn.
– Alltså Hulda, inte Tilda! –
Han såg endast henne, såg rodnan som brann
och kysste en tår ifrån hyn.
– Kysste han sina tår? –
På kullen, der ofta tillsammans de suttit,
just der hon svur’t eden, som trolöst hon bruttit,
nu suckar och klagar hon, ängslig och blek:
”O ve mig, o ve mig! min Hjalmar jag svek,
o ve mig, o ve mig! min Hjalmar jag svek,
o ve mig, jag svek”
– klagar hon, trolöst, Hulda, inte Tilda –

Säg, Hjalmar och Hulda,
varför så dystra?
Vi rekommenderar er att byta takt!

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qvad	Gör refrängen vass med en smula jazz, så att det svänger runt kullen!
om forntida bragder en gång,	Man måste känna sej fri, Ni tar för hårt på det, Hjalmar, my boy, försök att kvida på skoj!
och liljornas stjälkar och rosornas blad	Varje liten ros dansar Jazz Me Blues, hej, vad det svänger runt kullen!
de bugade djupt vid hans sång.	När Hjalmar kvider i bop syns alla liljorna uti sin prakt bugga i takt.
Och fåglarna sutto så tysta på träden,	Och varje pippi på sitt sätt börjar att snåla på kvittret så nätt.
och gyllene axen på gungande säden	Axen på vetet börjar att jazza så att lätet skrämmer kvigorna från betet
de nickade bifall, och vårvindens flägt	på grönan äng. Det är vår refräng som har fått liv uti tavlan.
mildt smekte hans panna och drägt.	Den fått modernare klass, och den garnering som kommit till pass, man brukar kalla den jazz.
”Min Hjalmar,” sad’ Hulda, med ljuf melodi	”Hej, Hjalmar,” ropa’ Hulda, ”kom, låt oss ha vår saft- och bullda’!
och tillslöt hans mun med en kyss,	Vi sätter oss ned i naturen ett slag! Jag dukar fram me’ns du röker din pipa.”
”hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,	”Väl mött i timotejen!” sa Hjalle när han pussat tjejen.
detsamma jag svor dig ju nyss.”	”Nu tror jag vi struntar i matsäcken där! Jag är så kär, kan du inte begripa?
Dock måste till olika hyddor de vandra,	Var är min praktmärr? Rida till olika hyddor, tyvärr!”
men svuro än högt att bli trogna hvarandra.	”Hej på dej, gossen! När du har rökt dom sista blossen
Och Hulda hon lofvade möta sin vän	ska vi jazza över mossen på lätta tår! Vilken härlig vår! Oj, vad det spritter i snåren!
vid nästa dags skymning vid kullen igen.	Jag måste hem klockan sju och fixa middagen för jungfrun min har ledigt i kväll. Hej!”

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qvad:
”Boo-ah, bop-a-woo-woo-ah,
skynda åter, min tös,
jag blir nervös!
När man sitter ensam här är kullen ej sej lik,
så konstifik
– just konstifik!
Inte samma romantik
som man är van vid.”

Så satt han där och titta’,
räkna’ blommorna han hitta’.
Han fördubbla’ deras mängd
och dividerade med två.
Just då så fick han se vid horisonten sin Hulda som en prick.
Vilken blick han fick!
Nu var hon hans! – Nu var hon hans!
Här var hans chans! – Här var hans chans!
Så han bjöd upp’na till en boogie-woogie-dans!

Och det var Hjalmar och Hulda, och Hjalmar och Hulda, och Hjalmar och Hulda …

Kullen, den var blomsterprydd,
rustningen var skräddarsydd,
Hjalmars situation var brydd,
alltför fort var natten flydd,
och en dag var åter grydd,
yes!

Boogie-dansen varade tills sol’n gick opp,
hejsan, vad det dansades på kullens topp!
Ledda av musiken föll dom i galopp,
yra bägge två i både knopp och kropp.
Höga hopp
utan stopp!
Stopp – stopp, stopp stopp!

Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar! – Hjalmar! – Hjalmar!!! Hjalmar!!! Hjalmar!!!
– Nämen, nämen, men, men, men vad är det, Hulda lilla?
– Jag tror jag hamna’ i en myrstack!
Bää!

Vårblandning, april 1952

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qvad
om fornstora bragder en gång,
– gjorde han, kvad han, Hjalmar –
och liljornas s-t-jälkar och rosornas blad
sig bugade djupt vid hans säng – vid hans sång
– gjorde dom, s-t-jälkarna –
Och foglarna suto så tysta på träden,
och gyllene axen på gungande säden
de nickade bifall, och vårvindens flägt
mildt smekte hans panna, och krigiska drägt,
mildt smekte hans panna, och krigiska drägt,
mildt smekte hans drägt
– gjorde dom, smekte dom, dräkten, på Hjalmar, från Kalmar,
andra versen, jag drar mej tillbaka! –

Då nalkades Tilda – då nalkades Hulda, och drömmen försvann
för ynglingens tjusa[n]de syn.
– Det var Hulda, och inte Tilda, håll reda på käringarna! –
Han såg endast henne, såg rodnan som brann
och kysste en tår ifrån hyn.
– Kysste han sina tår, du är inte klok! –
På kullen, der ofta tillsammans de suttit,
just der hon svur’t eden, som trolöst hon bruttit,
nu suckar och klagar hon, ängslig och blek:
”O ve mig, o ve mig! min Hjalmar jag svek,
o ve mig, o ve mig! min Hjalmar jag svek,
o ve mig, jag svek”
– klagar hon, trolöst, alltså Hulda, inte Tilda –

Säg, Hjalmar och Hulda,
varför så dystra?
Vi rekommenderar er att byta takt!

Gör refrängen vass
med en smula jazz,
så att det svänger runt kullen!
Man måste känna sej fri,
Ni tar för hårt på det, Hjalmar, my boy,
försök att kvida på skoj!

Varje liten ros
dansar Jazz Me Blues,
så att det svänger runt kullen.
När Hjalmar kvider i bop
syns alla liljorna uti sin prakt
bugga i takt.

Och varje pippi på sitt sätt
börjar att snåla på kvittret
så nätt.
Axen på vetet
börjar att jazza så att lätet
skrämmer kvigorna från betet
på grönan äng.
Det är vår refräng
som har fått liv uti tavlan.
Den fått modernare klass,
och den garnering som kommit till pass,
man brukar kalla den jazz.

”Å, Hjalmar,” sad’ Hulda, med ljuf melodi	”Hej, Hjalmar,” ropa’ Hulda, ”kom, låt oss ha vår saft- och bullda’!
och tillslöt hans mun med en kyss,	Vi sätter oss ner i naturen ett slag! Jag dukar fram me’ns du röker din pipa.”
”Jag lovar dig alltid, jag trogen skall bli,	”Väl mött i timotejen!” sa Hjalle när han pussat tjejen.
detsamma jag svor dig ju nyss.”	”Nu tror jag jag struntar i matsäcken där! Jag är så kär, kan du inte begripa?
Dock måste till olika hyddor de vandra,	Var är min praktmärr? Rida till olika hyddor, tyvärr!”
just der de svur’t eden bli trogna hvarandra.	”Hej på dej, gossen! När du har rökt dom sista blossen
Och Hulda hon lofvade möta sin vän	ska vi jazza över mossen på lätta tår! Vilken härlig vår! Tjo, vad det spritter i snåren!
vid nästa dags skymning vid kullen igen.	Jag måste hem klockan sju och fixa middagen för jungfrun har ledigt i kväll. Hej!”

Så satt han där och titta’,
räkna’ blommorna han hitta’.
Han fördubbla’ deras tal
och dividerade med två.
Just då så fick han se vid horisonten sin Hulda som en prick.
Vilken blick han fick!
Nu var hon hans! – Nu var hon hans!
Här var hans chans! – Här var hans chans!
Så han bjöd upp’na till en boogie-woogie-dans!

Och det var Hjalmar och Hulda, och Hjalmar och Hulda, och Hjalmar och Hulda …

Kullen, den var blomsterprydd,
rustningen var skräddarsydd,
Hjalmars situation var brydd,
alltför fort var natten flydd,
och en dag var åter grydd,
yes!

Boogie-dansen varade tills sol’n gick opp,
ja, hejsan, vad det jazzades på kullens topp!
Ledda av musiken föll dom i galopp,
yra bägge två i både knopp och kropp.
Höga hopp
utan stopp!
Stopp – stopp, stopp stopp!

Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar!
Hulda!
Hjalmar! – Oh, I love that gal!
Hjalmar! – Yes, I love that gal!
Hjalmar! – Oh, oh, oh, I love that gal!
Hjalmar!
Hjalmar!! – Hjalmar!! – Hjalmar!!!
– Men lilla Hulda, hur är det fatt egentligen?
– Jag tror jag hamna’ i en myrstack!
Bää!