Pratfinal

År

1968

Sammanhang

De sista entusiasterna

Sångare

PR, Martin Ljung, Wenche Myhre, Birgitta Andersson, Anna Sundqvist, Stig Grybe, Sune Mangs, Bengt Berger, Låppan Hagander m fl

Övrigt

LP och CD (Knäppupplevelser), DVD (Povels pärlor).

Text

Hoppas att ni kunnat rätt anamma
vår dekokt, såväl till text som ton
när vi nu för fram en slags revytabell,
skiftande från förr till just ikväll.

Finalen brukar alltid va densamma,
följande en envis tradition.
Uti detta hjul jag sticker nu en käpp
och för in ett nytt begrepp:

Pratfinal – utan musik!
Pratfinal – samlad replik!
Pratfinal – rytmisk lyrik!
Skööönt för örat;
Just så ska vi göra´t!

Pratfinal – fri från pling och från plong!
Pratfinal – inte minsta lilla ton en gång!
Pratfinal – inte ens en liten halvkväden sång!
Orden kommer separata;
Kan ni sjunga kan ni också prata!

Tack för att ni kom! – Tjottahej, tjottahå!
Tack för att ni kom! – Sparka si, sparka så!
Tack för att ni kom! – Solen är gul, himlen är blå!
Pratfinal, pratfinal;
Kanske en smått obstinat final!

Tack för att ni kom! – Hatten av, hatten på!
Tack för att ni kom! – Upp, ridå! Ner, ridå!
Tack för att ni kom! – Nu är det slut! Nu kan ni gå!
Pratfinal, pratfinal;
Ta det som ni vill ha´t-final!
Titta, nu blev ni allt flat-final!

Ni har sett oss komma i ”lack och frack”,
sett oss med paraply,
följt oss bortåt vägen – ack ack ack,
i var och annan revy!

Men nu har vi en pratfinal!
En pratfinal! Det är precis vad vi har!
Ja, nu har vi en pratfinal!
Ett ord på vägen till alla och envar!

En förbryllande pratfinal!
Som länge kommer att sitta i öronen kvar!
En pratfinal! En pratfinal! En pratfinal!
Inte nån stumfinal! (alla ”fiskgår”)
Inte nån dumfinal! (alla ”dumgår”)
Inte nån skumfinal! (ljuset släcks)

– Oj, vad det blev skumt!

En pratfinal! En pratfinal! En pratfinal!
Inte nån farsfinal! (man sparkar varandra i ändan)
Inte nån harsfinal! (alla tar ett bloss på en tänkt pipa och hoppar till)
Ingen apache-final! (alla ropar som indianer)
Klart vi kunde ha haft något annat,
men nu har vi ju lika förbannat – – en – –

En pratfinal! En pratfinal! En pratfinal! – – –

(Alla som inte har replik fortsätter envist med detta rymiska malande.)

Povel: – Det är fritt om någon av ensemblen önskar tala med sin kära publik, så må han eller
hon träda fram nu! Jag föreslår att vi börjar med herr Grybe, för i så fall får jag
tillfälle och säga: Stig fram!

Stig: – Ja, då ska jag be att få tacka så mycket för ikväll! Jag tycker det har varit mycket angenämt ikväll, men nu så ska det bli skönt och få komma hem till sin sköna säng med ett äpple och en god bok! Ja, jag läser ”Aggression” av Konrad Lorenz! Den kan jag verkligen rekommendera! I morron ska jag ut och segla med en syssling så det stänker om´et, och, ja, godnatt!

(Han backar tillbaka till kören och Birgitta lockas motvilligt fram av Povel.)

Birgitta: (generat) – Ja tack, kära publiken för ikväll! Ni har varit så underbara, som alltid när jag är inne på scenen! Minns ni första gången vi träffades? Det var i folkparken i Knäred, 1954! Jag var så ung och oerfaren då, och ni, ni var inte så vana ni heller – med mig! Men så sa jag nån liten töntig lustighet, och ni var så söta och skrattade
och jag blev så glad! Och så sjöng jag den här ”Tacka vet jag Sixten”! Ja, oh, jag
skulle vilja gå ner och krama om er allihop, men jag har inte tid ikväll! Ikväll har
jag nämligen en träff – med mina lakan, ett stort glas mjölk och ”Kafkasprocessen”,
så farväl!

(Birgitta åter till talkören och Martin fram.)

Martin: – Kära vänner! Ni ska veta, det är i första hand era leenden, era skratt, era applåder, som är min egentliga belöning medan resten går till restskatten! Och nu hem till Schopenhauer, min morotssaft, för tomorrow: Golf! Liljor!

(Martin till kören. Anna fram.)

Anna: – Nej, här har ni en brud som tänker stå på och hålla igång hela natten! Jag har nämligen läst ut hela litteraturen! Ja, va fan gör man!?

(De fyra sommarflickorna mannekängskrider in på scenen.)

Povel: – Jaha, ni flickor, ni ska förstås ut och slå runt ikväll, va?
Flickorna: – Neeej!
Povel: – Nähä!? Nej visst, nej! Det är så sant! I ert fall kanske det är mera aktuellt att gå hem och vika sig!!! – – – Apropå prat! Jag har alltid fascinerats så utav språkmelodier! Hur kommer det sig, till exempel, att vi tycker att finskan, jag menar finska språket, låter så pass vemodigt och pessimistiskt i sin tonart medan däremot norskan tycker vi låter lite gladhurtig och optimistisk! Hur vore det med ett experiment så tillvida att vi tänker oss en optimistisk finne för en gångs skull och en pessimistisk norska, så föser vi ihop dom två och så får vi se vad som händer! Varsågod, Wenche och Sune!

Sune: (med tydlig finskbrytning) – Jo! – – – Nog tror jag att det reder sig! Vi går mot härliga tider! – – – Kylle!

Wenche: (glatt norskt) – Nå tror jeg nemlig det att det går akkurat helt åt helvete jeg, alltså!

(De bugar och drar sig tillbaka.)

Povel: – Jaha! Låppan! Har du nånting och säga också, eller du kanske som vanligt inte vet vad du ska säg´?

(Stig pratar och skrattar i talkören.)

Låppan: – Vad sa han för nånting?
Povel: – Jag hörde inte alls vad han sa! Om du väntar ska jag gå och fråga honom! (till Stig) – Va sa du?
Stig: – Va?
Povel: (till Låppan) – Han sa ”va”!
Låppan: – Vad då?
Povel: – Han sa ”va”!
Bengt: – Ca va!

Povel: – Jag ger mig katten på att jag får med honom i sängkammaren också!
Låppan: – Får jag passa på och fråga dig en sak?
Povel: – Fråga på du!
Låppan: – Eh, jo, jag undrar, hur gick det egentligen för de där gubbarna i ballongen?

Povel: (irriterat) – Jag har ju sagt att: (alla börjar svävdansa runt och sjunga)

Dom svävade och svävade och svävade och svävade och svävade
och svävar än – – –
Bra må dom leva,
och ja, må dom sväva i hundrade år
i sin luftballong (Pratfinal!) Luftballong! (Pratfinal!)
Visst, förlåt! Pratfinal! Pratfinal! Pratfinal! – – –