Schottis, schottis

1952

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1952. Visan uruppfördes i radions Karusellen i mars 1952 och gavs ut på skiva samma år.

År

1952

Sammanhang

Karusellen, radio (1952), Rameldags special, radio (1952)

Sångare

Övrigt

CD (Nostalgiska rariteter II), CD (Povel Ramel Debut).

Jag vet inte om
Hilding Pettersson,
han med dragspelet i blicken, har nån skuld i denna sak.
I programmet hans
där bjuds det upp till dans,
och i skumpigaste laget för att vara i min smak.

Och slår man på radio morron, middag eller kväller
så är det alltid samma skrutt och skräp som skräller;
schottis schottis ljuder omkring,
det är som de spelade på beting.

Förr kunde jag gå till dans på Vera eller Festo,
men nu har jag fått för mycket gammelfröjd till bästo.
Hoppsan! Hejsan! Tjo fadderi!
En alldeles ny idiosynkrasi.

På var lustig trall,
enligt gammal mall,
sjöng jag gladeligt förut;
men för hejsansa och hoppsansa
slår jag numera helt bakut.

Så nu får dom jäklar i min båt ta i på skarpen
med kryssprickarna och alla knirparna i knarpen.
Hejsan! Hoppsan! Ordna med slakt
på alla som spelar i schottistakt!
Haderihaderihadera!

Ibland slit och sjå
i min vardag grå
finns det ingenting att tjoa åt och ingen plats för stim
Ty den tid som vi
just nu lever i
ger oss inte något alibi för minsta lilla tjim.

Vid min lilla torva där är himlen alltid mulen,
men fasingen vet om inte solen blivit stulen.
Schottis schottis! Hör min publik,
hur illa det rimmar med slik musik!

Och marken är våt och lömsk och flödig som en mjukost.
Hemma i sängen ligger ungarna i sjukhost.
Hejsan! Hoppsan! Tjo fadderi!
Och själv är jag långt ifrån feberfri.

Och min plånbok sen,
ingenting i den,
ekonomisk schack och matt.
Ej ett hejsansa och hoppsansa
än till hyra eller till skatt.

Och lönen man tjänar man får ingenting för den sen,
möjligen räcker den till radiolicensen.
Hejsan! Hoppsan! Här vare blackt,
och skulderna stiger i schottistakt.
Haderihaderihadera!

Denna schottis e’
en slags fix idé,
den har legat ganska länge i min huvudknopp och malt.
Jag försökt att bli
hela tanken fri;
det finns också tider då jag lyckats glömma den totalt.

Men plötsligt så har jag hoppat in i gamla trallen,
då jag hör gnisslet från fiolera i skallen.
Schottis schottis! Hopp i galopp!
Och speltoken i mig han vaknar opp.

Jag dansar och skuttar så det rister i var ruta,
tonerna studsar och vill liksom aldrig sluta.
Hejsan! Hoppsan! Tjo faderej!
Dom faller som allmogefrukt av mig.

Ingen sömn jag fick,
så jag tog och gick
upp till läkaren en dag,
med mitt hejsansa och hoppsansa,
för att få veta vad det var.

Och doktorn han såg på mig och sa: ”Bums i sängen!
Ni har ju fått en släng av stora spattrefrängen!
Hejsan! Hoppsan! Minns vad jag sagt,
se kurvan på febern i schottistakt!”

Så käraste vänner var på er vakt!
Den sjukan är hisklig och långt ifrån riskfri,
för tro ni, måhända,
att detta kex är bara spex, bacillen växer tills
ni får komplex på Schottis!!!