Visa om Holger Löwenadler

1978

Info

Text och musik: Povel Ramel, 1978.

År

1978

Sammanhang

Inträdessång för Povel, Stadsbudskåren

Sångare

Övrigt

LP (Visor som trillat bredvid), LP (Ramels delikatesser), CD (Karameller).

Visa om Holger Löwenadler

Povel sjöng visan i samband med att han blev invald i Stadsbudskåren, 1978. Han efterträdde den då avlidne Holger Löwenadler och seden brukar vara att den invalde håller ett tal om den han efterträtt. Povel är, enligt egen utsago, dålig på att hålla tal, varför han skrev en visa i stället. Den blev MYCKET uppskattad. Den finns med på LPn ”Visor som trillat bredvid”, från 1981.

Långt bort i Jönköpingska tassemarker fanns ett prästboställe.
Det hette Kärrarp och där bodde inte längre någon prälle.
Där stod ”Till salu”, en skön invit!
Herman tog sin Martha dit.
Kärleken slog rot,
inte dem emot;
hon blev mor och han blev fadler.

Sen i en tid då vårens första regn bevattnar mull och stenar,
när alla knoppar hoppar till och löven adlar trädens grenar,
kom så den allra första dagen i april –
Dock, det hörde inget skämt därtill! –
Året nittonhundrafyra när han lät sig födas:
Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!

Om skolans läxor väldigt mycket tyckte inte lille Holger.
Han ville aldrig plugga matte eller sånt som slaget vid ”Svolger”.
Han satt där mest hela dagen lång
lutad över en kartong,
där han gjort på lek
ett vykortskartotek:
Scenens barn i långa radler.!

Där la han alla veckopengar, denne annorlunda gosse.
Han köpte Paulin Brunius på kort och Harriet Bosse åsse!
Men våren tjugoett tog han studenten lätt.
Rektorns avskedsord löd rätt och snett;
Du har alltid tagit skolans stadgar mest von oben,
du Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!

Ja, han visste vad han ville,
Jönköpings långe kille,
driven av en envis ambition.
Långt bort i Småland allaredan
spirade vad som sedan
gjorde honom till teaterns store histrion.

Så blev det konsthistoria i Götet, och mens han höll på me’t
beslöt han samtidigt betvinga läspningen och ideomet.
Den pedagog som skulle förmå’n
Karin Alexandersson,
erkänt att hon först
fnissat åt hans röst
bakom draperibrokadler.

Han valde scenkonst före konsthistorien och Axel Romdahl.
Men pedagogen ansåg inte att det var ett lyckligt omval.
”Nog ska jag hjälpa dig från dialekten fri,
men aktör, det lär du aldrig bli”,
sa madamen glatt, men vem fick allra sista skrattet?
Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!

På Lorensbergsteatern slet han scenens bräder och fick stickor.
Eleven Holgers roller, dom var bärande, han bar mest brickor.
Sen till Dramaten han sökte in
och smekta av en framgångsvinn’
Sjöberg, Garbo å’
Holger fann sig stå
på den främsta av estradler.

Vid en elevuppvisning sa en släkting som helt förstod det:
”Det tar minst tio år för pojken vår att slå sig fram!” – Det tog det!
För slutligen på minimiteatern Blanche
fick han i ”Min son är min” revansch
när Bo Bergman skrev: ”Han gör den lilla scenen större,
han Holger Löwenadler!”,
Holger Löwenadler!

Ja, han visste vad han ville,
Jönköpings långe kille,
driven av en envis ambition.
Långt bort i Småland allaredan
spirade vad som sedan
gjorde honom till teaterns store histrion.

Snart förde Shylock den Tartuffe Holger åter till Dramaten
och mellan ”Möss och Människor” fick han pust ut på Strindbergsgaten.
När så han vilade röst och gest
bjöd han generöst till fest.
Den menyn var fin:
Kassler kokt i vin
och provencalska fisksalladler.

Ja, tvivelsutan blev vår vän det stora skådespelarsnillet
med en famös replik där stundom näsan kunde täppa till’et.
Man har berättat om när Holger en gång sa’:
”Bibi mötte jag på stan ida’.
Någon fråga: ”Bibi Andersson?” ”Nej, Bibi Pollack!”,
sa Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!

Med den diftongens hjälp talangen styrdes in i franska baner
där Lucien’s ”Lacombe” snart följdes av balzac’ska kurtisaner.
Hans karriär bytte perspektiv,
vidgades med jättekliv,
samma kliv som jag
skådat mången dag
under Djurgårdspromenadler.

En flott flanör med huvet höjt långt över hundar, barn och lekar.
Måhända hans markanta skratt ännu bland stolta ekar ekar!
Korrekt kamelhårsullstrad, elegant som få,
hatt och svarta ögonbryn på skrå.
Så i våra minnen må han ännu länge vandra
han Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!

Ja, han visste vad han ville,
Jönköpings långe kille,
driven av en envis ambition.
Långt bort i Småland allaredan
spirade vad som sedan
gjorde honom till teaterns store histrion.

Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler,
Holger Löwenadler!